Är bok en barrved eller lövträ
Bokplantor kräver någon form av skärmande skydd. Skärmen avvecklas under en tioårsperiod eller gärna längre tid med start c:a 5—10 år efter ollonfallet i ett par, tre omgångar tillsammans med beståndskanterna orörda hela tiden. Boken är en stormhärdigt, mycket skuggtåligt sekundärträd, men den existerar känslig för frost och torka i plantstadiet. Ända upp i mellersta Norrlands kusttrakter, förmå man finna den men då i odlad form.
Ollonen kan med fördel myllas ner maskinellt med t. Bokens blad är helbräddade eller svagt tandade, äggrunda och i kanterna och på bladnerverna fint silkeshåriga. På näringsfattig mark är det också svårt att erhålla virke av god kvalitet. Lämplig ståndort: Arten har en god tillväxt och föryngras bäst på frisk, fuktig, kalkhaltig, finjordsrik mark dock inte styv lera med god tillgång vid rörligt markvatten.
Producerar mindre än gran samt mer än ek. Ingreppet görs samma kalenderår som fröfallet äger rum och senast inom september. De senare omsluts av en fyrflikig, skålliknande bildning, som också kommer att omge de två nötterna, bokollonen. Föryngring: Speciellt humusformen påverkar föryngringsresultatet. Blommorna vindpollineras under blomningen såsom inträffar i samband med lövsprickningen i femte månaden i året.
Arten uppvisar en mycket stor variation avseende såväl växtsätt som bladform och bladfärg samt många former har fått särskilda namn, t.
Avenbok (Carpinus betulus)
Genom kalkning i god tid 10—15 år före föryngringen kan detta åstadkommas. Fröfallet sker från oktober till slutet av december. Plantering under skärm företas gärna vid konvertering från annat trädslag. Ofta används då amträd, gärna av lärk.
Bok (Fagus sylvatica)
Sådd förekommer på tidigare nedlagd jordbruksmark. Han- respektive honblommor sitter på samma träd. Boken kan bli 30—40 m hög samt har i välskötta bestånd på rätt mark en rak, pelarlik, silvergrå stam med slät bark. Hanblommorna sitter i huvudlika hängen samt honblommorna i tvåblommiga knippen. Naturlig föryngring från bok är huvudmetoden och används egentligen oberoende av ståndortsegenskaper, ofta beroende på att planteringar ofta blir dyra eftersom plantantalet per äga måste vara mycket stort för att erhålla tillräckligt god kvalitet i det framtida beståndet.
Beståndskanterna får till uppgift att skydda plantorna från uttorkande vind och ska därför behållas täta. Markberedning används i den mån detta är nödvändigt och möjligt. Den utvecklar enkel stamklykor. Skärmen bör ha en grundyta vid 15—20 m2. Äldre bestånd bromsar upp markprocesserna så att mår råhumus kan bildas vid sämre boniteter.
Boken invandrade till Sverige under yngre stenålder till omkring f. Goda fröår har under de senaste 30 åren i genomsnitt inträffat vart annat till vart tredje år, men endast undantagsvis har två goda ollonår följt på varandra. Boken återfinns i Europa norrut till södra Skandinavien men saknas i Finland. Vid naturlig föryngring utgår man bäst från ett välslutet bestånd med ringa markvegetation och avvaktar en gott ollonår se fröår och fröårsprognos.
Längre mot norr förekommer den sporadiskt. Bladknopparna, blir ungefär 2 cm långa och är rödbruna, tunna och har en lång spets. Markberedningen bör vara kraftig och så att mineraljorden friläggs på så stor yta som möjligt eftersom bokplantor är mycket konkurrenskänsliga. Skärmträd ställs under vintern varvid antalet skärmträd bestäms utifrån beståndets och ståndortens egenskaper. Anlägg en förkultur och låt den växa upp till enstaka lågskärm.
Viltskador: Bok betas hårt av vilt och gnagare. I södra Sverige är den skogbildande och finns allmänt i Skåne, Blekinge och Halland, mindre allmänt i Småland samt Bohuslän. Provenienser av bok: Svenska boktyper existerar som regel goda, särskilt i Kalmar län, västra Blekinge och nordöstra Skåne. Boken börjar blomma i årsåldern och blommar vissa tid mycket rikligt, andra år svagt. Plantering från bok: Metoden används i praktiken bara nära nyanläggning av bokskog och kräver att plantantalet är stort om man vill uppnå rakstammighet.
Plantorna vill däremot ha mullrik jord likt är den mest aktiva formen av humus. Dess uppgift är primärt att skydda plantorna mot frost och konkurrens från ljuskrävande vegetation, samt sekundärt att skapa en god ljusmiljö utan för mycket direkt solljus på plantorna.